När jag tänker på de platser jag är uppvuxen på kommer ofta den gamla sången "Lyckliga gatan du finns inte mer, du har försvunnit med hela kvarter" upp i huvudet. Sommarvägen 14 a i Åby. Där bodde jag från 2-10 års ålder och det är där jag anser att jag är uppvuxen. Ett lugnt område med ett fåtal hus och mycket natur som jag absolut skulle kunna tänka mig att bo i idag igen, men inte där. Idag finns inte 'lilla skogen' kvar, där är det asfaltsvägar och fullt med hus. Sommarstugornas stora tomter är ersatta med funkisvillor med stensatta trädgårdar. I pulkabacken står sutteränghus med bästa utsikt. Naturen och lugnet är ersatt med 2000-talets överexploation.
Det andra stället jag är uppvuxen på är Djurön. Där hade både farmor och mormor och morfar sommarstugor under mina första 15 år. Tillsammans med de andra grusvägarna bildade våra ett stort och mysigt sommarstugeområde, med endast ett fåtal åretrunt-hus. Idag är det lite som Sommarvägen. Norrköpings populära område för nyproduktion, stugor ersätts med funkisvillor, naturen ersätts med 2000-tal och lugnet med biltrafik. Jag saknar verkligen Djurön, men skulle inte kunna tänka mig att flytta tillbaka.
För några år sedan var Tobbe på Djurön för att isolera en sommarstuga, vilket vi kom fram till var farmors gamla! I söndags gjorde vi något busigt. Eftersom han varit i farmors ville jag visa mormors och morfars, det hus som vi bodde mest i. Där hela släkten firade midsommar, där jag spenderade mina sommarlov. Huset som morfar byggt helt själv för 50 år sedan. Det ligger nu ute till salu och var väl ett perfekt tillfälle att få komma in och kika. Sagt och gjort, mäklarvisning bokad. Kanske lite fult gjort att boka upp en mäklare en söndageftermiddag när vi inte ens var intresserade köpare, men det var ju den enda möjligheten för att få visa det ställe jag "bott" på som betytt mest.
Det var samma ägare nu som köpte det av mormor och morfar för drygt 10 år sedan, och som tur var hade de knappt gjort någonting (för då hade det ju inte varit samma att visa upp) varken invändigt eller utvändigt. Det fanns både möbler och detaljer kvar. Tapeterna som förövrigt kom från min farfar satt kvar, de turkosblå garderobsdörrarna i stora sovrummer, den gröna köksbänken i Lillstugan och tomtbeteckningsskylten på dasset, till och med alla märken efter pilarna där vi hade piltavlan på väggen! Det var en märklig känsla att gå omkring därinne och faktum är att hade huset och tomten legat närme Skärkind hade vi nog inte tvekat att lägga ett bud, det är ju faktiskt såna hus vi har tittat på som intressenter! Men tillbaka till anledningen till att vi var där; det var minnen och nostalgi på hög nivå!
Nu och då.Veradan mot trädgården, med storstugans och två av sovrummens fönster. (1999)
Nu och då. Mormor i köket. (1999)
Nu och då. Altanbygge vid entrédörren. Och vem är snickare? (1998)
Säkerheten går före allt. Det borde i alla fall vara så även om man medvetet eller omedvetet slarvar ibland. När vi är ute sent har vi alltid reflexvästar eller reflexjackor, i bilen har vi alltid bälte och när vi pysslar i snickarbo'n är hörselskydden på. Men var har hjälmen varit när vi cyklat? Inte på i alla fall, inte ens inköpt sedan barnhjälmen ägdes. Och det finns väl bara ett ord för det - dumt! Så idag var jag och Tobbe på XXL och införskaffade oss varsin cykelhjälm.
Många vänner med barn har börjat att använda cykelhjälm med motivationen "det är svårt att tvinga dem att använda hjälm när vi inte gör det själva". Vi har inga barn, men vem har sagt att man inte bör använda det för sin egen skull och inte för barnens? Jag har länge tänkt på det och framför allt nu när vi cyklar så mycket var det en väl värd investering. 249:- är en billig livsförsäkring och faktum är att jag har en bekant som förra året föll så illa på cykeln att hans hjälm gick i två delar. Vad hade hänt om han inte hade haft hjälm?! Vi som även oftast cyklar på trafikerad väg utan väggren, eller hem från vänner med både en och två vinare.. jag menar vinglas, innanför reflexvästen hade ingen ursäkt längre till att frisyren blir förstörd. Vissa kallar det vuxenpoäng, jag kallar det livsförsäkring.
Hur många av er har hjälm när ni cyklar?
På en semester verkar det höra till att man ska åka iväg någonstans. En längre eller kortare resa, bara man åker iväg. Jag kanske inte tycker personligen att det är så viktigt, men alla vi mött har frågat "jaha, är ni hemma, när ska ni på semester då?", "vart bär det av i år", "va, varför har ni inte varit någonstans" etc. Vi har faktiskt pratat om både det ena och det andra; kryssning till Tallinn eller Helsingfors, London, Malmö-Köpenhamn-Tyskland och svenska städer som Karlstad, Mora, Västerås och Varberg. Tillslut bestämde vi oss för att ändå vara hemma även den här veckan, med undantag för dagsturer.
Igår skulle vi styra oss ner till Gränna och Visingsö men när vädret strejkade åkte vi istället mot Norrköping och Titanic-utställningen. Efter en rejäl lunch och en promenad till värmekyrkan gick vi vidare till strykjärnet, för en timmes kö till värmekyrkan ville vi inte stå i i regnet. På kvällen spelade vi spontan musikquiz på Hugos tillsammans med Liza och Patrik och planerade både en resa till de i Finspång på torsdag för mer quiz och även eventuellt en Göteborgstripp. Om några helger är det dags för Stockholm tillsammans med ett gäng från Skärkind och en utlandssemester kanske blir till hösten / vintern.
I övrigt tycker jag faktiskt att det är skönt med en semster hemma. Grilla, dricka vin, spela kort, hängmattan med en tidning, cykelturer, träffa vänner och bara koppla av. Göra sånt man inte hinner med när vardagen är i full gång. Hoppas att era semstrar varit / är / kommer att bli så som ni önskar och inte som andra anser att den ska vara.
Tjejer älskar att shoppa! Så är det väl? Eller är det verkligen så? Älskar tjejer att shoppa? Nej, inte alla. Inte jag. Visst jag gillar nya kläder, och jag går gärna på stan och köper prylar och inredning. Men myten att mannen kan placera sin andra hälft i en klädesaffär medan han själv tar en ölrunda på närmsta pub har jag länge tvivlat på. Faktum är att jag inte alls tror på den längre, för inte kan väl jag vara den enda som när jag behöver nya kläder nästan får ångest av att gå in i en klädbutik. Förr, på den tiden jag var smal och kläderna var utformade efter min kropp, när jag stog i omklädningsrummet och hade beslutsångest för att jag inte hade råd med allt jag ville ha, då kunde jag se fram emot en sväng på stan för att köpa något nytt till en utekväll. Men tiderna förändras.
Jag var i behov av nya jeans eftersom tre utav mina gått sönder på kort tid. Jag tog med mig Tobbe, en av få jag köper kläder med numer eftersom han är väl medveten om vad jag tycker om att shoppa kläder. Vi åkte in till Ikano-huset och gick från affär till affär. Från den ena hörnan till den andra där flera hundra jeans och andra byxor låg och hånade alla som är tjockare än en skyltdocka. Vero Moda, Gina Tricot, JC, H&M och MQ. Affärer för smala och långa tjejer med "normalvikt". När jag tillslut hade provat byxor till förbannelse i storlekarna 34" och XL, som jag knappt fick upp över låren gav jag upp och gick vidare med ångestladdade steg till Åhlens +-avdelning. En liten del av klädavdelningen som man bara går till om man inte kan ha vanliga kläder i vanliga butiker. Varför kan inte de åtmindstonde hänga bland de andra kläderna, så att man inte behöver skylta för alla andra om sin vikt. Eller i alla fall vara samma klädesplagg fast i större storlek. Som om jag inte redan visste att jag var för tjock. Ett hån om något. Nästan diskriminering.
Älska eller hata mode och shopping?
Precis som jag skrev om i inlägget på valborg tidigare i år finns det vissa saker som jag förknippar lite mer speciellt med olika dagar, och i detta fall årstider. I december lyssnar man på julmusik och dricker must, i juni, juli och augusti lyssnar man på Gyllene Tider och dricker vin. Och precis som burkskinkan till sill- och potatislunchen, är det kanske inte det mest utsökta och delikata, men det är sommar. Efter en picknick med uppladdning bestående av rosévin, baguetter med räkröra, kaffe, smågodis och Gyllene Tider på spotify anslöt jag och Tobbe med ca 23000 andra, hälften på konsertområdet och ungefär lika många utanför, för att återigen uppleva något av det svenskaste en sommar kan bjuda på. En nästan två timmar lång konsert med de allra flesta hit som skrivits under de senaste decennierna. För säga vad man vill om Gessle, men en hitmakare är han verkligen, både med Gyllene Tider och Roxette.
Kvällens "energi" : Det är ett gäng medelålders karlar som intar scenen, drömmer sig tillbaka till ungdomsåren och låter publiken visa att de är lika med sommar. Tillskillnad från de unga artister som är i uppbyggnaden av sin karriär, där konserter och turnér ingår i en PR-metod för att bli ett stort namn är det här gänget så etablerat och har redan tjänat sitt livs levebröd. Det märks, inte minst på den avslappnade med ändå så energifyllda tonårspopen de fortfarande framför lika bra nu som då.
Kvällens "häftigaste" : Att som artist få ta emot sådan värme av en publik som nedanför scenen kan varenda låt som de framför, som skriker, klappar och visslar måste vara bland det häftigaste som finns. Att även efter en konsert, innan de obligatoriska extranumrena stå bakom scenen och höra publiken vråla artistnamnet eller "en gång till" är säkert otroligt mäktigt, men att gå bakom scenen och höra hela publiken tillsammans börja sjunga en av sina största hits, som ännu inte spelats under kvällen borde väl slå alla rekord i sammanhanget. Och visst kom de ut och rev av "Sommartider" innan resterande extranummer sjöngs!
Kvällens "va?!" : Linnéa Henriksson. Vi har sett henne förut på en liten intim scen på Gröna Lund straxt efter att hon släppt sin hit
Lyckligare nu. Då var hon jättebra och därför tyckte vi att det skulle bli kul att se henne igen. Men vad hände?! Hon passade inte på en så stor scen men så stor publik, hon passade inte i sin Lady Gaga-imiterade klädsel och i med den Pink-härmande dansen. Hädanefter ska jag bara lyssna på henne inspelad utan att se henne.
Efter hitar som Sommartider, När alla vännerna gått hem, Juni juli augusti, Kung av sand, Tylö sun, Flickorna på TV2, Buddy Holly, Leva livet, Det hjärta som brinner, Billy, Cole Porter-sång, Ljudet av ett annat hjärta, Gå och fiska, Det är över nu med flera kan det inte bli bättre. Precis som Abbas kommer dessa låtar leva kvar, men som de själva sagt så är det "dags att tänka på refrängen".
Skålar in semestern på ett riktigt somrigt vis!
Underbart konsertväder
Inte den snyggaste scenklädseln kanske..
Ett kollage av sommarminnen
Gessle och en del av publiken
Jag läser inte så mycket om kändisar i media, lyssnar inte så mycket på vad pressen säger och litar inte på det som står i tidningarna. Men hur lite man aktivit läser får man ändå en tydlig bild över hur kändisarna är, överallt får man intryck av det ändå. Löpsedlar, reklam, radio, tv, sociala medier, vänner och andra källor pumpar ut deras åsikter om vissa personer utan att personen i fråga kan göra någonting åt det. Producentbolag bestämmer vad som ska sägas i intervjuer, pressfotagrafer hur man ska le och kändisens väns bekants släktings grannes föredetta lärare uttalar sig om någonting de inte vet något om, vilket sedan anses som sanning. Därför gillar jag att lyssna på kändisarnas versioner också. Liveintervjuer, böcker och spontana tv-program där man inte kan vinkla för tv-bolagets tittarsiffrors håll. Sommarpratarna och biografier är två sådana alternativ.
Visst ska man ta personens egna version med en nypa salt och inte heller tro på allt det, men då har man i alla fall fått deras syn på det hela och kanske en förklaring till varför man ha fått den bild man fått. Jag har precis lyssnat på "Jag är Zlatan" på Storytell och jag har verkligen ändrat uppfattning och förstått lite mer vem han är och varför han har gjort som han gjort eller varför han är som han är. Och en ytterligareförståelse för hur det är att vara en stor offentlig person och att man råkar ut för ett och annat bara för att man råkar vara bra på något, har uppfunnit något eller fötts i en familj där föräldrarna är något. Säga vad man vill om vissa personer, men jag börjar tycka mer och mer synd om personer som inte kan leva ett normalt liv på grund av nämnda anledningar.
Exempel som Zlatan beskrev i boken var hysterin när de skulle föda sitt första barn och de fick smugglas genom sjukhuset i tvättvagnar förbi pressen, hur de kom hem till Sverige en gång och folk tältade i deras trädgård, att någon tände eld på ytterdörren till deras lägenhet, misshandlade hans fru genom rutan när hon stog stilla med bilen, hur han blivit en handelsvara istället för en levande människa i vissa ögon, att deras små söner blir folkskygga för att de aldrig får vara ifred, mm. Hur bra man är på sport, musik, företagande eller politik, eller om man är född som barn i en kunglig eller liknande familj så borde alla människor få leva utan att alltid vara föröljd.
Är det någon som har ett annat tips på en bra biografi? Jag har fått en gratismånad på
Storytel genom
Buzzador och jag lyssnar helst inte på skönlitterära böcker utan på fakta om händelser eller biografier. Som tack för tips kan ni få en bok att lyssna på helt gratis! :)
Vårt hus ligger cirka fem kilometer från Göta Kanal. Ganska nära, men jag skulle vilja bo ännu närmre vatten, så att man snabbt kan ta sig dit till fots eller med cykel. Miljön vid vatten är så rofyllt, luften är frisk och samtidigt som det kan vara mycket liv är det lungt och idylliskt. Igår när jag var på väg hem efter några ärenden i stan stannade jag till vid Btådtoms slusskafé, köpte en kopp kaffe och la mig på en filt på bryggan längst bort. Trots att det var fullt med folk på caféet och vandrarhemmet och parkeringen var full med bilar var det bara jag på bryggan och det var så tyst och lugnt i solen.
Kaffet smakar bra, vattnet glittrar i solen. En båt seglar förbi mig och besättningen vinkar, jag vinkar tillbaka. Fåglarna kvittrar och en bit bort hörs en skogsduva hoa i träden. Vinden brusar i träden. I vattnet hoppar småfiskar upp vid ytan och det bildas en nästan droppande ljud. Några hästar rider förbi och grusvägen smattrar mot deras hovar. På andra sidan kanalen kommer fyra hästar gallopperandes i hagen, nyfikna på vilka som är ute och rider. Några cykelrurister har bara fyra kilometer kvar till dagens destination Norsholm. Jag lägger mig ner och somnar till en stund. En humla surrar förbi mitt öra, en trollslända svävar över vassen i vattenkanten. Grilldoften stiger från bänkarna strax brevid mig och jag känner själv att jag börjar bli lite hungrig. Jag packar ihop mina saker och åker hemåt med lite ny energi men ett rogivande lung i kroppen.
När jag har bott på ett ställe i 1-2 år börjar jag ofta tröttna och vill flytta därifrån. Fortfarande har vi inte bott någonstans där jag verkligen kännt mig hemmastadd, kanske för att jag hela tiden velat någon annanstans, eller för att Tobbe velat det. I våras när vi bott två år i det här huset började jag vantrivas mer och mer och började strunta i allt. Inte nog med att det faktiskt är mycket fel som vi inte kan åtgärda, som hyresvärden aldrig skulle göra något åt eller som vi inte vill lägga våra sparpengar på. Det är allt från regndropp ner till undervåningen, trasig ackumulatortank och läckande toalett till färgsläpp på panelen, trasiga fönsterlås och gult dricksvatten. Det är trist att inte trivas och att inte kunna göra något åt det att det går ut över inredning och eget fix. Allt vi köper och allt vi gör följs av tankarna "kan vi ta med det här när vi flyttar? Kommer vi ha användning av det här i nästa hus?"
För ett tag sen kom jag ändå till insikten att så länge Tobbe kommer jobba i Stockholm kommer vi nog inte köpa eller bygga hus och det är bara att gilla läget och försöka att börja trivas. En svårare uppgift än det verkar men jag ska försöka! Ett steg på vägen är att börja intressera mig av att göra det bästa av det vi har och med lagom små medel, loppis-/rea-fynd och glömda prylar i förrådet förnya eller komplettera inredningen. Bara senaste månaden har vi fixat till farstun, altanen, trädgården, pysselrummet och fåtöljhörnan i hallen. Det känns bra att kunna utnyttja nya platser i huset som stått trista och tomma förut, och kanske, men bara kanske kan jag stå ut två år till...
Grodan har fått lite sällskap och bänkarna har blivit vita
Flugfri vilostund är värt alla mygg-/flugnät i världen
Gamla vinflaskor blev ljusstakar och dynorna vändes från randiga till enfärgade
Blommor, gardiner, dynor och filtar gör så mycket!
Var sak på sin plats. Nygamla gardiner ramade in rummet på ett nytt sätt.
Sista flyttkartongen uppackad, cd-skivorna! Och Zanzibar-målningen fick komma upp.
I de flestas liv finns det ett "före" och ett "efter". Det kan handla om en flytt, ett förhållande, en utbildning eller en karriär. En period som stängt en dörr och öppnat upp en annan. En punkt i livet som lett till att man förändrat sig genom åsikter och värderingar.
Mitt "före" och "efter" växte fram när jag fick inblick i hur tacksam jag kan vara för att jag är född i en familj i ett tryggt land i modern utveckling, på rätt plats i rätt tid. När jag fick upp ögonen för hur så många andra levde ett så mycket tuffare, hårdare och farligare liv där hot, dödsfall och misär är vardag. Där små barn får arbeta för mat på borden, där vuxna inte kan läsa, där trafiksäkerhet inte existerar och där sjukdomar skördar fler liv än invånare i min hemstad.
När jag var 18 år gjorde jag min första resa till Lielplatone internatskola utanför Jelgava på Lettlands landsbygd. Endast 50 mil från mitt hem och 7 mil från den nyrika staden Riga möttes jag av en grå, dyster miljö svår att radera från minnet. Där lever människor i mögliga, förfallna, och till och med utbrända kåkar. Byggnader vi inte ens skulle använda som förråd. Stora familjer i trånga hus med trasiga möbler, rökigt och smutsigt men i bästa fall med elektricitet. Ensamma, utsatta barn, fattiga, hjälplösa föräldrar. Alkoholism, hemlöshet, ensamhet.
Det tog tid för mig att återhämta mig från det jag just mött, ett liv jag knappt förstått existerat. När jag en vecka senare flyttade hemifrån och fick kommentarer som "en sån måste du ha" ryckte jag mest på axlarna och tänkte "måste jag? Det finns många som klarar sig utan" Vid en av mina fyra resor jag gjorde till skolan under de kommande åren skrev en av tjejerna dagbok i Norrköpings Tidningar. Artikel hade rubriken "Född på fel sida av Östersjön", det sammanfattar en hel del.
Ett år senare hade jag just kommit hem från min tredje Lettlands-resa, och min vardag hade förflyttats sedan ett par månader till Valla folkhögskola där jag läste på U-linjen om tredje världen för att fördjupa min kunskap i det jag just mött. Där var vi i full färd med förberedelsen inför min livs resa, en två månader lång studieresa i Östafrikas städer och byar. Jag trotsade min klaustrofobi och i januari-mars lämnade vi kalla, stormiga och snöiga Sverige för Tanzania och Kenya 18 flygtimmar bort. Där fanns värme, upplevelser och kunskap för livet. Där fanns en helt ny värld. En annan glädje än i Sverige, en annan fattigdom än i Lettland.
Vi besökte organisationer för gatubarn, kvinnogrupper som kämpade för framtiden, kulturgrupper som undervisade med hjälp av dans och målningar, flera skolor och dagis. Vi träffade elever i vår egen ålder, kvinnor med alkoholiserade män, 3-åringar som sniffade lim, sjuka och skadade personer, eldsjälar i utsatta områden. Vi gjorde hembesök i lerhyddor, i plåtskjul, i förfallna lägenhetshus, i hus med lösgående höns, kor och getter. Överallt möttes vi av hemska historier, hjärtskärande händelser och situationer man hade hoppats var påhittade. Men även av en glädje. En tacksamhet för att de levde, för att någon i familjen fick gå i skolan eller för att majsen växte bra i år. Det var en fantastisk styrka vi såg i den positiviteten, en helt annan än vad som existerade i Lettland, och i Sverige.
När jag efter en ganska lång tid hade bearbetat allt jag lärt mig, sett och upplevt märkte jag själv hur jag oftare och oftare relaterade saker jag gjort och värderingar jag haft till före och efter resan. Hur jag hade varit och kände att jag förändrat mig på många sett. Jag hade nått mitt "efter". Där jag gärna stannar upp i nuet istället för att stressa iväg. Där jag är glad för det jag har, där jag är rädd om det jag har ansvar för och är tacksam för att jag lever ett tryggt och kärleksfullt liv. Där upplevelser betyder mer än materiella ting, där vänskap betyder mer än karriär och där en trygghet betyder mer än pengar.
Min period som skapade mitt "före" och "efter" pågick mellan 2005 och 2007 när jag var 18-20 år. Under den perioden hände mycket annat också som innefattar flyttar, vänskap och förhållande. Det var en period där jag öppnade nya dörrar för nya värderingar, där jag förändrade mitt liv, mitt sätt att leva och någonstans så blev jag den jag är nu.
Med mitt fadderbarns mamma och farmor - Lielplatone, Lettland
I världens 4:e största slumområde, Kibera - Nairobi, Kenya
Köket hos familjen vi bodde i en vecka - Kimilili, Kenya
Skyddade dyrbarheter - Eleja, Lettland
Efter en god lunch på Bondens Creperi i Söderköping och glass på Göta glass tillsammans med Madde, Tessan, Liza och Marija åkte vi vidare till en sväng på Dollarstore. De andra åkte hem mot Norrköping och jag flyttade min bil lite närmre Willys och gick in en snabbis för att inhandla lite mat till en ekande kyl hemma. Ny energi efter skratt och mys, och fullt med saker hemma att lägga energin på kommer jag ut till bilen igen efter 15-20 minuter. All ny energi försvann på en gång och ersattes med hopplöshet och en förbannad jag. Tobbe har lärt mig att inte parkera inne i smeten av alla bilar eller för nära entrén, för det är tydligen där de flesta parkeringsskadorna uppkommer i form av stressade personer eller barn som slåt upp bildörren för hårt. Så jag ställde mig mot ena änden av parkeringen med några rutor kvar till höger om mig. Jag kommer från vänsterhållet, ställer in påsen i bagaget och sätter mig i förarsätet och ser - en spräckt backspegel på passagerarsidan. J Ingen lapp, ingen som sett något, ingen bil i närheten som såg "skyldig ut".
Under mitt liv har jag bott i olika typer av bostäder, områden och samhällen. Alla har haft sin fördel, nackdel och en del charm. Jag som är uppväxt i ett villaområde trodde att det var där man skapade grannrelationer och umgängeskretsar, kanske framförallt barnfamiljer emellan. Men för de flesta som bor på landsbygden innebär det en speciell sammanhållning mellan "grannarna på grusvägarna", så även i Skärkind. Här umgås man på ett sätt som stadsbor inte kan relatera till. Där man inte ens vet vad grannarna i trapphuset heter, eller knappt ens känner igen de, är det svårt att förstå hur man på landsbygden, i alla fall i ett område som detta, träffas, umgås och festar över generationer. Det är verkligen en positiv del med att bo så här.
Pubaftnar i bygdegården, ibland med liveband ibland med mat och lotterier. Alltid med glada miner och egen barpersonal. Brännboll, grillning, öl och fotboll med gamla som unga. Kräftskivor med knytkalas och sånger, bugg och vingliga cyklar på led genom bygden på väg hem under småtimmarna. Kaffe i någons trädgård, med vänners föräldrar utan att ens vännerna är hemma. Just i Skärkind kanske denna sammanhållningen beror mycket på att många i vår generation flyttat tillbaka eller stannat kvar i ett hus på familjens gård och kontakten med alla gamla klasskamrater och ungdomsvänner hålls kvar. Just i Skärkind är det även allra mest killarna som är uppvuxna här och deras nuvarande sambos är hitflyttade. Vi är ett stort gäng som umgås och det är kanske just alla fina vänner och denna gemenskap som gjort att jag accepterat att bo långt från affärer, restauranger, asfalt och spårvagnar.
För några år sedan var vi nio utav dessa sambos som bildade ett gäng som vi kallar för "Hilda". Idéen kommer från flera av mammorna / svärmödrarnas gäng "Hulda". Vi träffas ibland, för sällan tycker jag nog ändå, utan våra killar och utan barn om det passar. Mat, vin, trevligt sällskap, mycket skratt, vilda diskussioner och riktigt tjejsnack. Lite som en syjunta förutom att jag knappt tror att någon av oss är så bra på att sy :) Igår var vi bjudna till Krongården, hem till Sofia H i hennes och Emils fina hus. God mat i serverades i form av pajer och till efterrätt crème brûle med passionsfrukt. Eurovisionfinalen spelades i bakgrunden men överröstades av en hel del prat och skratt. Mycket vin blev det och på natten gick bilen hem, från hus till hus för avsläppning. Tack tjejer för ännu en trevlig Hilda-kväll. Jag är glad att vi har varandra och hoppas att det kommer fortsätta så länge!
Idag är det bara en vecka och en dag kvar tills jag tentar av engelskakursen, och dagen efter är det mattekursens tur. Den efterkommande helgen där ska det bakas tårtor till 45 gäster på Millas namnkalas och presenten ska fixas. Jag vill träffa Hilda-tjejerna nu på lördag men jag har inte bestämt mig än om jag hinner. Tillråga på det är det Tobbes första vecka i Stockholm. Den här veckan dagspendlar han och idag är han till och med tillbaka i Stjärnorp för det sista att fixa där. Från och med måndag bor han i Stockholm måndag till torsdag, det kommer bli tuffa 1,5 - 2 år.
Jag har fått ont i huvudet senaste dagarna och det kliar i hårbotten, värker i kroppen och flagar i ansiktet. Det blir väl inte heller bättre av att det är kallare ute igen, men framför allt tror jag att det är att jag inte kan koppla av ordentligt. På nätterna innan jag kommer till ro tar jag upp mobilen flera gånger och mailar någonting jag funderar på till lärarna eller skriver in någonting jag kom på till en uppgift eller inte får glömma att göra utöver pluggandet. Jag trodde inte att jag sov så dåligt när jag väl somnade, men i natt drömde jag en så märklig dröm så jag vet inte...
Tyd den här om ni kan :) Jag var tillsammans med Tobbe, Tessan och några fler som jag inte kan se ansiktet på i ett stort hus vid havet. Helt plötsligt smäller det till i himmelen och det är som ett oranget fyrverkeri jättelänge med massor utav stjärnfall. Tobbe säger att: "Ja, idag är det ju domedagen så det är bara att säga hej då till livet. Undrar om det gör ont?", helt cool-lugn. Sedan slocknade himlen och det blev som vanligt igen en liten stund. Efter ett tag börjar det röra sig i vattnet, som ett stort slukhål och tillsist kommer "jätten från Eurovision" upp ur hålet (jag såg en bild på Aftonbladet på honom igår kväll). Jaha, nu kommer han äta upp oss tänker vi och försöker gömma oss. Tessan satt under ett bord och jag kröp in ett skåp. Jätten försvann men lämnade efter sig en stor skål med havregrynsgröt som räckte till hela staden. (Var jag hungrig inatt måntro?) Jag kanske inte sover så bra om nätterna ändå?!
Sötaste syster Pernilla skickade med mig en present med fröknäcke igår när vi firade Jörgen. Jag har under de senaste veckorna nämligen totalt misslyckats två gånger med de som ska vara så jättelätta! Jag kanske behöver byta bakplåtspapper? :) Så till mattepluggandet idag blir det kaffe och knäcke i stället för något annat onyttigt. Jag tar det lite lugnare idag än planerat och struntar i den muntliga matteredovisningen imorgon. Imorse skickade läraren ut att han bestämt sig för att enbart de som siktar på högre betyg behöver göra den, och jag siktar bara på att klara kursen!
Derivata och fröknäcke
Jag vet fortarande inte vad jag kommer att jobba med när jag blir stor, men jag ska i alla fall inte arbeta för a-kassan eller facket, det är jag helt säkert på! Jag skulle skämmas om jag satt i andra änden på telefonen när en sån som mig ringde. För när jag är less på såna instutioner då är jag inte nådigt irriterad.
Inte nog med att jag varit arbetslös sedan nyår, jag har fortfarande inte fått någon a-kassa. Ett tag var jag sur på HRAK (Hotell- och restauranganställdas a-kassa) för att det tog tid, men sen förstog jag att det även var för att HRF (Hotell- och restaurangfacket) förhalade det. Jag har bett om hjälp med en av mina förra arbetsgivare angående den a-kassebaserade anställningsprocenten och tanten som är min ombudsman svarar inte på mina mail eller telefonsamtal förns jag lite hotande skickar samma till hennes chef efter någon månads tysthet och undrar om hon har slutat sin anställning hos de eftersom mitt ärende verkar vara nerlagt? Då tar det 15 minuter så får jag svar av ombudsmannen som skyller på att hon inte får tag på arbetsgivaren. Hur kan man inte få tag på en offentlig person undrar jag, men det har hon inget svar på. Och att jag har fått göra så här har inte hänt en gång, utan tre! HRAK i sin tur minskar bara tiden som jag har på mig med förhandlingen lite till för varje gång. Idag fick jag tre olika brev som måste vara tillbakaskickade med diverse intyg senast torsdag den här veckan. Men själva kan de vänta fyra månader med att meddela att det saknas några kryss på ett arbetsgivarintyg.
Dessutom "väntar" jag på ett godkännande om att få studera på distans med a-kassa. Eftersom jag inte kan uppvisa något schema, då jag inte har något schema, räknar de det som att jag "är upptagen från att finnas tillgänglig för arbetsmarknaden" mellan kl 8-16 dagligen. Vad är då vitsen med att läsa på distans kan man ju undra?! Jag har inte sökt CSN för de hör kurserna efter jag tänkte att jag inte ville blanda in ytterligare en instans. Kurserna slutar nästa vecka och jag vet fortfarande inte om jag får pengar för de två senaste månaderna. Kassakorten som är inskickade "finns ej, vänligen sänd igen" och intyg som låg tillsammans med andra "finns ej, vänligen sänd igen" fast resten av kuvertet finns. Gör de så här bara för att man ska tröttna och strunta i sina pengar?
Det enda som saknas nu är väl att de kommer att granska min deklaration så att jag inte får tillbaka skatten förns i höst/vinter? Jag är glad att jag har en sambo med heltidsarbete i alla fall, men tycker synd om tex de som kanske är ensamstående föräldrar med en hyreslägenhet när det tar ett halvår att få pengar.
Förra helgen fyllde våra små hårbollar Musse och Mimmi hela 2 år. Ja, jag är inte helt säker på datumet men när det började närma sig deras första födelsedag så försökte jag och den tjej so de föddes hos räkna ut vilket datum det var och vi kom fram till den 13 april och så fick det bli. Med andra ord kanske inte deras andra syskon fyller år på samma dag som dem, om deras mattar och hussar hade bättre koll på datumen. Men, det är väl tanken som räknas!
Det är i alla fall lite svårt att i detta vårväder få katterna att vara inomhus, speciellt båda samtidigt, så vi har inte kunnat fira de förns idag. För ett tag sedan köpte vi en katt-igloo eftersom Mimmi älskar att krypa in och lägga sig där det är trångt tex i tv-bänken, en tom kökslåda, papperskassar, vedkorgen och i tvättkorgen. Det visade sig att Musse också gillade igloon så i present fick de en till. Den ena är placerad i vardagsrummet och den andra i sovrummet.
Jag har inte riktigt bestämt mig än om jag är en kattmänniska eller inte. Visst är de söta, charmiga och sällskapliga. Men tänk den dagen man kunde ha maten framme utan att Mimmi hoppade på diskbänken, eller när man kunde ha en biege soffa / biega stolsdynor som inte var gråfläckiga av leriga kattassar. Men tänker jag efter hittar jag nog lika många + som -. Och det skulle inte vara samma sak utan de längre, den saken är säker.
Förövrigt var det inte jag heller som vann 237 miljoner på lottot, så Hildor - den utlovade New York-shoppingen vid miljonvinst får vänta.
Ingen tårta, men tonfisk med dekoration serverad i köket!
Mimmi njuter i nya korgen på sovrumsgolvet
Idag har jag faktiskt känt att våren börjar komma även till Skärkind. Det finns massor med vårtecken runtomkring nu - regn, grönska, fågelkvitter, hagel, plusgrader mm. Mina starkaste vårtecken är dock årets första sädesärla, blommor i trädgården och att kunna sitta ute utan jacka. Idag har jag bockat av alla de tre!
Jag minns inte varför, men ända sedan jag var liten har jag och mormor "tävlat" om vem som sett den första sädesärla på vårkanten. Så fort jag såg min kastade jag mig på telefonen och meddelade i detta, med risk att mormor skulle hinna se en innan jag hann ringa. Av någon märklig anledning vann jag alltid och i pris kunde det till exempel komma ett brev med en liten peng i. På senare år har hon faktiskt kunnat säga att "jaså inte förns nu, här i Åby har de varit länge", men å andra sidan gör det mig ingenting att förlora den tävlingen idag. Imorrn ska jag ringa till Åby och meddela att sädesärlan faktiskt även hittat ända till Skärkind nu. Tror ni att jag vinner?
Ett annat vårtecken för mig är när tussilago och snödroppar börjar växa utanför mitt eget hus. Att det fanns massvis med blommor i Stockholm för två veckor sedan, eller att andras trädgårdar börjat prydas är fint men det är först när det kommer hem till mig som jag får känslan av vår. Det har faktiskt även börjat titta upp tulpan- och krokusblad i rabatten.
Sitter ute gör jag gärna året runt. Varje årstid har sig charm (utom hösten kanske). Våran delvis inglasade altan ger lä under vintern och där står hängmattan inbjudande även med termokläder och filt. Men det härligaste är när man kan lämna jackan inne och sitta ute ändå. För några veckor sedan lyste solen värmande men idag satt jag där och åt utan solstrålar. En titt på termometern som visade 15 grader i skuggan kanske förklarar det hela.
Vilka är era vårtecken?
Lördag, påskafton, 7 april för ganska precis sex år sedan, var jag på Gula Huset med Emilie och några av hennes kompisar, bland annat Tobbe. Det var fjärde gången vi sågs, och sen dess har vi träffats nästan varje dag. "Är det redan 6 år?!", "Det känns som igår", "Vad fort tiden går!". Och jag håller med, visst går tiden fort. Se bara på alla barn så märker man hur tiden springer i väg. Men går det egentligen så fort? När jag börjar tänka efter vad jag, och Tobbe, faktiskt gjort under de senaste sex åren så får man lite perspektiv på hur mycket man hinner med!
Sedan den 7 april 2007 har jag:
- Träffat min sambo och förlovat mig
- Flyttat fyra gånger! Från Valla Folkhögskola till Hageby med Emilie, till Ektorp ihop med Tobbe, till Haga och till Skärkind.
- Avslutat, påbörjat och genomfört flera utbildningar. U-linjen, Turistakademin, Organisation och ledarskap, och nu Matematik 3b och Engelska 6 och varit på flera reunions med föredetta klasser.
- Jobbat på tio arbetsplatser. Grand Hotel, Matcompagniet, Mauritzberg slott, Göta Källare, Oscarssons buss, Scandic Väst, Nya Parken, Linköpings turistbyrå, Konsert och Kongress och Yxnerum hotel & conference.
- Lärt känna min systers sambo med barn och fått två syskonbarn.
- Utökat familjen med två katter som i helgen blir 2 år.
- Varit på semestrar och weekends i Egypten, Barcelona, Teneriffa, Halmstad, Öland och Skövde/Skara samt Göteborg, Köpenhamn och Stockholm flera gånger, flera Ålandskryssningar och Tysklandsturer.
- Lärt känna mycket nya bekantskaper och fått nya vänner som vi spenderat högtider, födelsedagar och roliga stunder med.
- Varit på två bröllop och fem dop och grattat många vänner och släktingar till både förlovningar, vigslar, bebisar, examens och husköp.
- Kört bil för första gången, påbörjat körkortet tre gånger och slutfört det. Tillsammans med Tobbe kört åtta bilar: 2 st VW Golf 2, Passat, VW Golf 5, Volvo S40, Audi a4, Toyota Corolla och VW Polo.
Tiden går kanske inte så fort ändå, eller vad säger ni?
Earth Hour är världens största manifestation för miljön. Det är ett initiativ av Världsnaturfonden WWF som innebär att människor, städer, förtag och organisationer i mer än 150 länder världen över släcker ner sina lampor, neonskyltar och överflödiga elapparater under en timme per år. Inte för att spara på miljön under just den timmen, utan för att visa sitt engagemang i frågan kring miljö och klimat. Det är ett sätt att få världens ledare och beslutsfattare att inse hur viktig frågan är och även ett sätt att själv stanna upp, bli medveten om sina vanor och visa sin omgivning detsamma.
Igår kväll var det dags igen, för sjunde året i rad. Miljontals svenskar, närmare bestämt fler än varannan invånare räknas deltagit. Jag gjorde det, gjorde du? Innan jag åkte hemifrån på eftermiddagen ställde jag om alla fönsterlampors tajmrar så att de slocknade 20.30. Efter våfflor hos mina föräldrar och Tobbe kommit hem från Ålandskryssningen önskade han pizza från Vesuvio. När vi kom hem var klockan straxt innan nio och eftersom vi inte behövde laga mat så tände vi istället bara upp köksbordet fullt med levande ljus och högg in i maten. Och inte bara för sakens skull, men det är faktiskt väldigt mysigt med mörker och bara lyse och värme från ljusen. Det borde man göra oftare!
Idag är det onsdag vilket innebar Grays-kväll med Raganas. Vi är sju tjejer som träffats genom KFUM och arbetet på internatskolan i Lettland. Numer är ingen av oss särskillt aktiv i det arbetet, men träffas gärna ändå. Vi brukar ses på onsdagarna för att laga och äta mat och sedan titta på Grays anatomy. Idag var vi i metropolen Finspång hos Liza! Vi debuthandlade på nya Willys i byn och åkte sen hem för att baka brownies med mjölkchokladglacyr (recept kommer i senare inlägg) och laga skinkstek med ungsrostade rotsaker och hemgjord bearnaisesås! Lyxigt ska det vara och kroppen mår bättre, så det blir får bli ett extra träningspass imorgon! =) Underhållningen stog Tessans Theo 1,5 år och Marijas Emilia 2 år för och kvällen bjöd på en hel del skratt. De är för söta de små och snart kan även Lottas lilla Edwin 2 v. vara med i den skaran.
Klockan 19.15 bänkade vi oss alla framför TV'n och regionala nyhetssändningen och för att se på min syster och stans yngsta kändis Walter! De var nämligen med i ett reportage både i SVT (01.26-03.30) och TV4 Öst som handlade om brist på donerad bröstmjölk. Även om jag blir trött på läkarvården många gånger och jag, som ni kanske märkte i mitt förra inlägg är ganska skeptisk mot vårdcentraler och deras metoder att ställa diagnoser så kan jag inte mer än att bli mäkta imponerad av specialistvården. Att donera har alltid varit självklart för mig när det gäller organ. Min syster Jossan har tagit emot två njurar från levande donatorer och jag själv har suttit i styrelsen för Njurföreningen i Sydöstra Sverige. Jag anmälde mig i donationsregistret (Livsviktigt) i samband med min 18-årsdag, efter att ha bestämt mig flera år innan. Det är så många som överlever och kan förbättra sitt liv och sin vardag genom att ta emot organ och det är häftigt att det fungerar så bra i Sverige som det gör. Likaså donering av blod (Ge blod) pratas det mycket om och jag inte vore så sjukt blodrädd så skulle det vara lika självklart för mig som att borsta tänderna. Tills jag lärt mig att inte svimma eller kräkas när jag skär mig i fingret så kanske jag kan öppna ögonen för blodgivning hos någon annan.
Någonting jag faktiskt inte hade lika stor koll på för så sent som ett par veckor sedan var just donering av bröstmjölk. När lilla Walter föddes 11 veckor för tidigt öppnades en helt ny kunskapsvärd för mig. Som en som aldrig kan få nog av att lära mig om allt som sker runtomkring mig har jag läst på varenda hemsida och blogg jag hittat om havandeskapsförgiftning, prematurbarn och nu bröstmjölksdonering (Bröstmjölk för livet). Lika viktigt som det är för en person med ett skadat eller saknat organ är det med riktig bröstmjölk för ett litet, litet barn. En sak är i alla fall säker: Lika självklart som att jag skulle donera mina organ om det behövs kommer jag att donera bröstmjölk om jag har den möjligheten och behov finns!
Pernilla och Walter 26 dagar om brist på donerad bröstmjölk
I maj berättade min yngsta storasyster Jossan att hon och hennes man Jörgen äntligen skulle bli föräldrar! Glädjen hos mig var total, även om det till en början var svårt att förstå. Ju mer magen växte, ultaljudsbilder togs och vagga, vagn mm inhandlades så växte även tanken hos mig: Jag skulle bli moster! Barnet var beräknat till 12 januari 2013, men då Jossan har en kronisk njursjukdom och är tranplanterad, så räknade läkare och statistiken med att det skulle bli ett decemberbarn.
I augusti kom nästa glada nyhet. Då var det min andra storasyster Pernillas tur att berätta att hon och hennes sambo Jimmy också skulle bli föräldrar! Jimmy har sedan tidigare en 7-årig son, men det var Pernillas första barn. Inom loppet av 4 månader skulle det födas två små knoddar till familjen Karlsson (eller egentligen Bäckmark och Adolfsson). Pernillas bebis var beräknad 10 maj 2013.
Hösten gick och det var mer bebisprat än något annat när familjen träffades. November var över och Jossan började förbereda sig på att det kanske skulle vara dags snart. Allt såg bra ut, men det vanliga är att transplanterade föder från vecka 32. Men december gick och det blev nytt år. Bebisen hade bestämt sig för att minsann stanna inne i värmen i stället för att komma ut i vinterkylan. Vem skulle inte det? Inte förns på BF-datum tittade det ut en liten tjej! Milla Bäckmark hade kommit till oss! 49 cm lång och 3705 g. Graviditeten och födelsen hade gått jättebra!
Milla växer och Pernilla börjar förbereda sig. Vagnen är inköpt och barnrummen i huset ska flyttas om och inredas. Ut i skidspåret, schlagerfest med jobbet. Men plötsligt uppkommer symtom som kanske inte skulle vara där under en graviditet. Akut hamnar Pernilla på US med kraftig havandeskapsförgiftning (HELLP) och redan samma kväll föds Walter Adolfsson, 36 cm och 1040 g, Williams lillebror. Den mista sötis jag sett beslöt sig för att han minsann inte ville vara så mycket yngre än sin kusin. Sjukhusvistelsen blir lång men både mamma och son mår bra!
Det som skulle vara 4 månader emellan blev knappt 1,5 och utan att jag ens hann blinka så var jag moster till två underbara små syskonbarn! Välkomna till oss Milla och Walter! Jag ska ta den hedersfulla titeln MOSTER på största allvar. Jag älskar er!
Milla Bäckmark - 12/1 2013
Walter Adolfsson - 22/2 2013
