Mellan himmel och jord

På en semester verkar det höra till att man ska åka iväg någonstans. En längre eller kortare resa, bara man åker iväg. Jag kanske inte tycker personligen att det är så viktigt, men alla vi mött har frågat "jaha, är ni hemma, när ska ni på semester då?", "vart bär det av i år", "va, varför har ni inte varit någonstans" etc. Vi har faktiskt pratat om både det ena och det andra; kryssning till Tallinn eller Helsingfors, London, Malmö-Köpenhamn-Tyskland och svenska städer som Karlstad, Mora, Västerås och Varberg. Tillslut bestämde vi oss för att ändå vara hemma även den här veckan, med undantag för dagsturer.
 
Igår skulle vi styra oss ner till Gränna och Visingsö men när vädret strejkade åkte vi istället mot Norrköping och Titanic-utställningen. Efter en rejäl lunch och en promenad till värmekyrkan gick vi vidare till strykjärnet, för en timmes kö till värmekyrkan ville vi inte stå i i regnet. På kvällen spelade vi spontan musikquiz på Hugos tillsammans med Liza och Patrik och planerade både en resa till de i Finspång på torsdag för mer quiz och även eventuellt en Göteborgstripp. Om några helger är det dags för Stockholm tillsammans med ett gäng från Skärkind och en utlandssemester kanske blir till hösten / vintern.

I övrigt tycker jag faktiskt att det är skönt med en semster hemma. Grilla, dricka vin, spela kort, hängmattan med en tidning, cykelturer, träffa vänner och bara koppla av. Göra sånt man inte hinner med när vardagen är i full gång. Hoppas att era semstrar varit / är / kommer att bli så som ni önskar och inte som andra anser att den ska vara.

 

Tjejer älskar att shoppa! Så är det väl? Eller är det verkligen så? Älskar tjejer att shoppa? Nej, inte alla. Inte jag. Visst jag gillar nya kläder, och jag går gärna på stan och köper prylar och inredning. Men myten att mannen kan placera sin andra hälft i en klädesaffär medan han själv tar en ölrunda på närmsta pub har jag länge tvivlat på. Faktum är att jag inte alls tror på den längre, för inte kan väl jag vara den enda som när jag behöver nya kläder nästan får ångest av att gå in i en klädbutik. Förr, på den tiden jag var smal och kläderna var utformade efter min kropp, när jag stog i omklädningsrummet och hade beslutsångest för att jag inte hade råd med allt jag ville ha, då kunde jag se fram emot en sväng på stan för att köpa något nytt till en utekväll. Men tiderna förändras.

 

Jag var i behov av nya jeans eftersom tre utav mina gått sönder på kort tid. Jag tog med mig Tobbe, en av få jag köper kläder med numer eftersom han är väl medveten om vad jag tycker om att shoppa kläder. Vi åkte in till Ikano-huset och gick från affär till affär. Från den ena hörnan till den andra där flera hundra jeans och andra byxor låg och hånade alla som är tjockare än en skyltdocka. Vero Moda, Gina Tricot, JC, H&M och MQ. Affärer för smala och långa tjejer med "normalvikt". När jag tillslut hade provat byxor till förbannelse i storlekarna 34" och XL, som jag knappt fick upp över låren gav jag upp och gick vidare med ångestladdade steg till Åhlens +-avdelning. En liten del av klädavdelningen som man bara går till om man inte kan ha vanliga kläder i vanliga butiker. Varför kan inte de åtmindstonde hänga bland de andra kläderna, så att man inte behöver skylta för alla andra om sin vikt. Eller i alla fall vara samma klädesplagg fast i större storlek. Som om jag inte redan visste att jag var för tjock. Ett hån om något. Nästan diskriminering.

 

Idag tog Tobbe och jag sovmorgon. De senaste veckorna har vi inte behövt sätta någon väckarklocka utan vaknat ändå fram på morgonen när det nerifrån köket låtit "nam nam nam nam mmmmm". Vi har nämligen haft besök från Luleå av Emilie, Robert och deras 14-månaders Isabelle som älskar mat. Imorse var det dock ingen som väckte oss, det var tyst i huset och lite tomt faktiskt. Leksakerna och barnstolen vid köksbordet var undanställda, så det fanns ingenting att snubbla över i köket och tv-rummet var iordningställt igen. Inte ens en liten kanin (eller hund?) som sjöng "imse vimse" 14 gånger om. Igår åkte nämligen de sista 2 ur familjen Ehn-Söderstén hem, Robert åkte redan förra helgen. Det har varit två mysiga veckor och jag hoppas att ni kommer tillbaka nästa år.

 

Jag och Emilie träffades när vi började jobba tillsammans sommaren efter studenten. Vi umgicks både på jobbet och utanför men när vi sedan sa upp oss båda två och började på andra jobb och jag så småningom flyttade till Linköping rann vänskapen ut i sanden ett tag. Vi träffades inte lika mycket men ändå ringde hon mig en gång och frågade om jag ville dela lägenhet med henne. Hon hade flyttat ifrån sin kille och jag skulle snart behöva flytta från folkhögskolan. I samma period började hon igen umgås med gamla vänner i Skärkind, där hon varit mycket i tonåren. Jag och Tobbe presenterades för varandra och helt plötsligt var vi tre som flyttade in i lägenheten i Hageby. Så småningom flyttade jag och Tobbe till Ektorp och Emilie ville komma iväg på lite äventyr. Efter ett par år i Åre skulle hon äntligen flytta tillbaka till oss igen, men straxt därefter träffade hon Robert och de flyttade till hans hemstad Luleå istället... Nu får vi nöja oss med att ses ett par gånger om året och även om vi saknar er på "heltid" här är vi glada för att ni väljer att umgås med oss när ni är på besök!

 

 

Precis som jag skrev om i inlägget på valborg tidigare i år finns det vissa saker som jag förknippar lite mer speciellt med olika dagar, och i detta fall årstider. I december lyssnar man på julmusik och dricker must, i juni, juli och augusti lyssnar man på Gyllene Tider och dricker vin. Och precis som burkskinkan till sill- och potatislunchen, är det kanske inte det mest utsökta och delikata, men det är sommar. Efter en picknick med uppladdning bestående av rosévin, baguetter med räkröra, kaffe, smågodis och Gyllene Tider på spotify anslöt jag och Tobbe med ca 23000 andra, hälften på konsertområdet och ungefär lika många utanför, för att återigen uppleva något av det svenskaste en sommar kan bjuda på. En nästan två timmar lång konsert med de allra flesta hit som skrivits under de senaste decennierna. För säga vad man vill om Gessle, men en hitmakare är han verkligen, både med Gyllene Tider och Roxette.

 

Kvällens "energi" : Det är ett gäng medelålders karlar som intar scenen, drömmer sig tillbaka till ungdomsåren och låter publiken visa att de är lika med sommar. Tillskillnad från de unga artister som är i uppbyggnaden av sin karriär, där konserter och turnér ingår i en PR-metod för att bli ett stort namn är det här gänget så etablerat och har redan tjänat sitt livs levebröd. Det märks, inte minst på den avslappnade med ändå så energifyllda tonårspopen de fortfarande framför lika bra nu som då.

 

Kvällens "häftigaste" : Att som artist få ta emot sådan värme av en publik som nedanför scenen kan varenda låt som de framför, som skriker, klappar och visslar måste vara bland det häftigaste som finns. Att även efter en konsert, innan de obligatoriska extranumrena stå bakom scenen och höra publiken vråla artistnamnet eller "en gång till" är säkert otroligt mäktigt, men att gå bakom scenen och höra hela publiken tillsammans börja sjunga en av sina största hits, som ännu inte spelats under kvällen borde väl slå alla rekord i sammanhanget. Och visst kom de ut och rev av "Sommartider" innan resterande extranummer sjöngs!

 

Kvällens "va?!" : Linnéa Henriksson. Vi har sett henne förut på en liten intim scen på Gröna Lund straxt efter att hon släppt sin hit Lyckligare nu. Då var hon jättebra och därför tyckte vi att det skulle bli kul att se henne igen. Men vad hände?! Hon passade inte på en så stor scen men så stor publik, hon passade inte i sin Lady Gaga-imiterade klädsel och i med den Pink-härmande dansen. Hädanefter ska jag bara lyssna på henne inspelad utan att se henne.

 

Efter hitar som Sommartider, När alla vännerna gått hem, Juni juli augusti, Kung av sand, Tylö sun, Flickorna på TV2, Buddy Holly, Leva livet, Det hjärta som brinner, Billy, Cole Porter-sång, Ljudet av ett annat hjärta, Gå och fiska, Det är över nu med flera kan det inte bli bättre. Precis som Abbas kommer dessa låtar leva kvar, men som de själva sagt så är det "dags att tänka på refrängen".

 

 

Jag gillar verkligen att cykla. Det måste vara ett av de friaste sätten man kan ta sig fram på. Glida fram över vägen och känna naturens dofter, vindar och höra fågelkvitter, grus och alla ljud runt om kring. Man kommer upp en bit och kan blicka ut över åkrar, vägar och hus och uppleva omgivningen på ett nära håll. Det går inte snabbt när jag cyklar men jag har inget intresse av att byta ut min 3-växlade unisex-cykel mot någon snabbare, lättare och dyrare variant. Jag trivs bra på den jag har och den tar mig ändå runt ett par mil i veckan, ger mig motion och upplevelser samtidigt som det är ett bra färdmedel både till bussen eller hem från festligheter.

 

Idag föreslog Tobbe att vi skulle ta cyklarna med oss på bilen och åka in till Linköping. Sagt och gjort, tio minuter senare satt vi i bilen. Vi parkerade vid Valla minigolfbana och började cykla iväg, helt utan mål eller tankar. Vi tog vägen genom Vallaskogen, mot T1 och Garnison och bestämde oss under vägen att styra mot Tinnerö eklandskap. Ingen av oss hade varit där men under min tid på turistbyrån hade jag förstått att det var ett stort och vackert naturområde med bra stäckor att cykla på. Vi gav oss in på grusvägarna och vid ett tillfälle sa jag "Det är synd att man inte kan ha en inbygd kamera och fota allt man ser" för det var mycket vackert men omöjligt att stanna överallt och fånga ögonblicken. Det var massor med flockar av kor och en del med bara kalvar, blommor i dikena, vackra vyer med höhässjor vid vägkanterna och helt tomt på trafik. Inte en enda bil mötte vi och knappt någon cykel eller människa alls. Vi hamnade tillslut vid en av bryggorna ut i Rosenhkällasjön, där vi även intog lite picknick i form av nyponsoppa, pizzabullar och massor med vatten (det var verkligen en vacker, solig och varm dag!) tillsammans med lite nyplockade vildhallon.

 

På vägen till cyklade vi lite mer asfaltsväg vilket jag ändå föredrar framför grusväg. Som avslut på cykelturen gick vi upp längs kullestensgatorna i Ga Linköping, en sväng in i Cloetta-boden och en kaffe på en parkbänk. En underbar spontan eftermiddag som resulterade i nästan 2 mil på cykeln. Nästa gång blir det Berg-Borensberg-Berg, det ska ju vara den vackraste delen av Göta Kanal och det har jag sagt i flera år att jag ska cykla. Fler cykeldagar blir det och vi mottager gärna både förslag om turer och sällskap!

 

 

Jag läser inte så mycket om kändisar i media, lyssnar inte så mycket på vad pressen säger och litar inte på det som står i tidningarna. Men hur lite man aktivit läser får man ändå en tydlig bild över hur kändisarna är, överallt får man intryck av det ändå. Löpsedlar, reklam, radio, tv, sociala medier, vänner och andra källor pumpar ut deras åsikter om vissa personer utan att personen i fråga kan göra någonting åt det. Producentbolag bestämmer vad som ska sägas i intervjuer, pressfotagrafer hur man ska le och kändisens väns bekants släktings grannes föredetta lärare uttalar sig om någonting de inte vet något om, vilket sedan anses som sanning. Därför gillar jag att lyssna på kändisarnas versioner också. Liveintervjuer, böcker och spontana tv-program där man inte kan vinkla för tv-bolagets tittarsiffrors håll. Sommarpratarna och biografier är två sådana alternativ.

 

Visst ska man ta personens egna version med en nypa salt och inte heller tro på allt det, men då har man i alla fall fått deras syn på det hela och kanske en förklaring till varför man ha fått den bild man fått. Jag har precis lyssnat på "Jag är Zlatan" på Storytell och jag har verkligen ändrat uppfattning och förstått lite mer vem han är och varför han har gjort som han gjort eller varför han är som han är. Och en ytterligareförståelse för hur det är att vara en stor offentlig person och att man råkar ut för ett och annat bara för att man råkar vara bra på något, har uppfunnit något eller fötts i en familj där föräldrarna är något. Säga vad man vill om vissa personer, men jag börjar tycka mer och mer synd om personer som inte kan leva ett normalt liv på grund av nämnda anledningar.

 

Exempel som Zlatan beskrev i boken var hysterin när de skulle föda sitt första barn och de fick smugglas genom sjukhuset i tvättvagnar förbi pressen, hur de kom hem till Sverige en gång och folk tältade i deras trädgård, att någon tände eld på ytterdörren till deras lägenhet, misshandlade hans fru genom rutan när hon stog stilla med bilen, hur han blivit en handelsvara istället för en levande människa i vissa ögon, att deras små söner blir folkskygga för att de aldrig får vara ifred, mm. Hur bra man är på sport, musik, företagande eller politik, eller om man är född som barn i en kunglig eller liknande familj så borde alla människor få leva utan att alltid vara föröljd.

 

Är det någon som har ett annat tips på en bra biografi? Jag har fått en gratismånad på Storytel genom Buzzador och jag lyssnar helst inte på skönlitterära böcker utan på fakta om händelser eller biografier. Som tack för tips kan ni få en bok att lyssna på helt gratis! :)

 

Vårt hus ligger cirka fem kilometer från Göta Kanal. Ganska nära, men jag skulle vilja bo ännu närmre vatten, så att man snabbt kan ta sig dit till fots eller med cykel. Miljön vid vatten är så rofyllt, luften är frisk och samtidigt som det kan vara mycket liv är det lungt och idylliskt. Igår när jag var på väg hem efter några ärenden i stan stannade jag till vid Btådtoms slusskafé, köpte en kopp kaffe och la mig på en filt på bryggan längst bort. Trots att det var fullt med folk på caféet och vandrarhemmet och parkeringen var full med bilar var det bara jag på bryggan och det var så tyst och lugnt i solen.

 

Kaffet smakar bra, vattnet glittrar i solen. En båt seglar förbi mig och besättningen vinkar, jag vinkar tillbaka. Fåglarna kvittrar och en bit bort hörs en skogsduva hoa i träden. Vinden brusar i träden. I vattnet hoppar småfiskar upp vid ytan och det bildas en nästan droppande ljud. Några hästar rider förbi och grusvägen smattrar mot deras hovar. På andra sidan kanalen kommer fyra hästar gallopperandes i hagen, nyfikna på vilka som är ute och rider. Några cykelrurister har bara fyra kilometer kvar till dagens destination Norsholm. Jag lägger mig ner och somnar till en stund. En humla surrar förbi mitt öra, en trollslända svävar över vassen i vattenkanten. Grilldoften stiger från bänkarna strax brevid mig och jag känner själv att jag börjar bli lite hungrig. Jag packar ihop mina saker och åker hemåt med lite ny energi men ett rogivande lung i kroppen.

 

 

Senast jag serverade på ett bröllop var flera år sedan. Jag har saknat det och blev jätteglad när jag blev tillfrågad av Sofia om jag kunde hjälpa till på hennes systers bröllopsfest. Det är kanske just att inte ha serveringen som dagligt arbete som gör det så fruktansvärt roligt att hoppa in ibland. Och just på ett bröllop. Att få ta del av den glädje som finns på en sådan typ av fest. En av de viktigaste dagarna i någons liv där man får förtroendet att styra upp något så viktigt som servering av skål, mat, dryck, tårta och att medan alla dansar och har roligt återställa allting så som det var från början. Att se hur brudparet, speciellt bruden, går från stolthet vid ankomsten till en vakande artighet under middagen till att släppa loss och släppa ut all den energi de byggt upp under hela dagen.

 

Kocken var 45 minuter försenad, nonchalat och odräglig typ. Han kom från Ica Kvantum Hageby och skickar de sån personal till ett bröllop på rekomenderar jag de verkligen inte! Det var så varmt att snittarna fick läggas upp i sista sekund innan gästerna anlände. Kylen var så seg att drickan knappt kyldes och det var så varmt att isen i isbaljan med öl smälte nästan på direkten. I det lilla lilla köket var det säkert uppåt 40 grader varmt, med både kyl, ugn och storköksdiskmaskin igång. När vi efter mycket om och men fick i gång fläktarna gick säkringarna och allt la av.... så resten av kvällen fick vi allt nöja oss med maskinerna igång och fläktarna avstängda! Oavsett om allt går som planerat enligt ett minutiöst planering och en välarbetad tågordning, om det är kaos från början till slut eller om det är en blandning av stress, ordning och små problem enkla att lösa tycker jag att det är kul att vara där.

 

Anledningen till att jag slutade att servera var kroppen. Efter ett åttatimmarspass kan det vara sängen som gäller dagen efter. Idag har det smärtat, ben, rygg och armar. Fötter och händer är svullna, smärtan strålar från höger axel ner till handen, benen och svanken är svaga, huden ömmar och energin är inte så stor. Men det är det är värt för en kul kväll.

 

 

 

 

När jag har bott på ett ställe i 1-2 år börjar jag ofta tröttna och vill flytta därifrån. Fortfarande har vi inte bott någonstans där jag verkligen kännt mig hemmastadd, kanske för att jag hela tiden velat någon annanstans, eller för att Tobbe velat det. I våras när vi bott två år i det här huset började jag vantrivas mer och mer och började strunta i allt. Inte nog med att det faktiskt är mycket fel som vi inte kan åtgärda, som hyresvärden aldrig skulle göra något åt eller som vi inte vill lägga våra sparpengar på. Det är allt från regndropp ner till undervåningen, trasig ackumulatortank och läckande toalett till färgsläpp på panelen, trasiga fönsterlås och gult dricksvatten. Det är trist att inte trivas och att inte kunna göra något åt det att det går ut över inredning och eget fix. Allt vi köper och allt vi gör följs av tankarna "kan vi ta med det här när vi flyttar? Kommer vi ha användning av det här i nästa hus?"

 

För ett tag sen kom jag ändå till insikten att så länge Tobbe kommer jobba i Stockholm kommer vi nog inte köpa eller bygga hus och det är bara att gilla läget och försöka att börja trivas. En svårare uppgift än det verkar men jag ska försöka! Ett steg på vägen är att börja intressera mig av att göra det bästa av det vi har och med lagom små medel, loppis-/rea-fynd och glömda prylar i förrådet förnya eller komplettera inredningen. Bara senaste månaden har vi fixat till farstun, altanen, trädgården, pysselrummet och fåtöljhörnan i hallen. Det känns bra att kunna utnyttja nya platser i huset som stått trista och tomma förut, och kanske, men bara kanske kan jag stå ut två år till...

 

 

Igår morse styrde jag bilen till familjens sommarstuga i Skärblacka för att hämta Jossan och Milla och vidare till Pernilla och Walter i Finspång. Där packade vi Pernillas bil full till bredden med barn och barnvagnar. Färden skulle gå till Örebro för en dagstur tillsammans. Varför just Örebro? Lagom långt borta och en stad man kanske inte åker till utan anledning annars. Det var första gången jag var där och det var ju faktiskt en liten mysig stad. Vi parkerade i närheten av slottet och började med fika vid vattnet. Shopping, lunch och glass sju timmar senare åkte vi hemåt igen. En mysig dag och kul att få lite egentid med systrarna och deras bebisar!