Mellan himmel och jord

I de flestas liv finns det ett "före" och ett "efter". Det kan handla om en flytt, ett förhållande, en utbildning eller en karriär. En period som stängt en dörr och öppnat upp en annan. En punkt i livet som lett till att man förändrat sig genom åsikter och värderingar.

Mitt "före" och "efter" växte fram när jag fick inblick i hur tacksam jag kan vara för att jag är född i en familj i ett tryggt land i modern utveckling, på rätt plats i rätt tid. När jag fick upp ögonen för hur så många andra levde ett så mycket tuffare, hårdare och farligare liv där hot, dödsfall och misär är vardag. Där små barn får arbeta för mat på borden, där vuxna inte kan läsa, där trafiksäkerhet inte existerar och där sjukdomar skördar fler liv än invånare i min hemstad.

När jag var 18 år gjorde jag min första resa till Lielplatone internatskola utanför Jelgava på Lettlands landsbygd. Endast 50 mil från mitt hem och 7 mil från den nyrika staden Riga möttes jag av en grå, dyster miljö svår att radera från minnet. Där lever människor i mögliga, förfallna, och till och med utbrända kåkar. Byggnader vi inte ens skulle använda som förråd. Stora familjer i trånga hus med trasiga möbler, rökigt och smutsigt men i bästa fall med elektricitet. Ensamma, utsatta barn, fattiga, hjälplösa föräldrar. Alkoholism, hemlöshet, ensamhet.

Det tog tid för mig att återhämta mig från det jag just mött, ett liv jag knappt förstått existerat. När jag en vecka senare flyttade hemifrån och fick kommentarer som "en sån måste du ha" ryckte jag mest på axlarna och tänkte "måste jag? Det finns många som klarar sig utan" Vid en av mina fyra resor jag gjorde till skolan under de kommande åren skrev en av tjejerna dagbok i Norrköpings Tidningar. Artikel hade rubriken "Född på fel sida av Östersjön", det sammanfattar en hel del.

Ett år senare hade jag just kommit hem från min tredje Lettlands-resa, och min vardag hade förflyttats sedan ett par månader till Valla folkhögskola där jag läste på U-linjen om tredje världen för att fördjupa min kunskap i det jag just mött. Där var vi i full färd med förberedelsen inför min livs resa, en två månader lång studieresa i Östafrikas städer och byar. Jag trotsade min klaustrofobi och i januari-mars lämnade vi kalla, stormiga och snöiga Sverige för Tanzania och Kenya 18 flygtimmar bort. Där fanns värme, upplevelser och kunskap för livet. Där fanns en helt ny värld. En annan glädje än i Sverige, en annan fattigdom än i Lettland.

Vi besökte organisationer för gatubarn, kvinnogrupper som kämpade för framtiden, kulturgrupper som undervisade med hjälp av dans och målningar, flera skolor och dagis. Vi träffade elever i vår egen ålder, kvinnor med alkoholiserade män, 3-åringar som sniffade lim, sjuka och skadade personer, eldsjälar i utsatta områden. Vi gjorde hembesök i lerhyddor, i plåtskjul, i förfallna lägenhetshus, i hus med lösgående höns, kor och getter. Överallt möttes vi av hemska historier, hjärtskärande händelser och situationer man hade hoppats var påhittade. Men även av en glädje. En tacksamhet för att de levde, för att någon i familjen fick gå i skolan eller för att majsen växte bra i år. Det var en fantastisk styrka vi såg i den positiviteten, en helt annan än vad som existerade i Lettland, och i Sverige.

När jag efter en ganska lång tid hade bearbetat allt jag lärt mig, sett och upplevt märkte jag själv hur jag oftare och oftare relaterade saker jag gjort och värderingar jag haft till före och efter resan. Hur jag hade varit och kände att jag förändrat mig på många sett. Jag hade nått mitt "efter". Där jag gärna stannar upp i nuet istället för att stressa iväg. Där jag är glad för det jag har, där jag är rädd om det jag har ansvar för och är tacksam för att jag lever ett tryggt och kärleksfullt liv. Där upplevelser betyder mer än materiella ting, där vänskap betyder mer än karriär och där en trygghet betyder mer än pengar.

Min period som skapade mitt "före" och "efter" pågick mellan 2005 och 2007 när jag var 18-20 år. Under den perioden hände mycket annat också som innefattar flyttar, vänskap och förhållande. Det var en period där jag öppnade nya dörrar för nya värderingar, där jag förändrade mitt liv, mitt sätt att leva och någonstans så blev jag den jag är nu.