Mellan himmel och jord

 

I flera år innan vi flyttade ut till Skärkind tittade vi på hus, budade till och med på ett av våra nuvarande grannhus. Vi var och pratade med flera bönder i området för att höra om det fanns någon som ville sälja lite mark till oss för att bygga på. Vi var på olika husföretag, och bokade till och med en tomt och ett hus utanför Gistad. Hade den försäljaren (Anebyhus) varit seriös och det hade gått som det skulle hade vi byggt för 3 somrar sedan, men det kanske inte var meningen?! Det finns fortfarande inga hus på platsen, där det skulle blivit två stycken. Vi ville så gärna bort från lägenheten bredvid Stockholmsrondellen, och helst av allt ville vi komma ut tull Skärkind där vi hade många av våra vänner. Till slut var det en utan bönderna som vi varit och pratat med tidigare som erbjöd oss huset på Kvästad. Tobbe tackade ja utan att ens tillfråga mig, det var ju dit vi ville!

 

Flyttlasset (mitt 15:e!) gick och vi flyttade in med stor glädje. Vi började med att plana ut kullarna bakom huset och anlägga en trädgård. Så småningom byggde vi på tak på de befintliga carportväggarna, slog ut väggarna i gamla grisstallet för att göra en stor snickarverkstad, satte hyllor på hela väggarna i boden, glasade in altanen med fönster som Tobbe hade bytt bort från en villa, målade om sovrummet och fixade till i övre badrummet. Med andra ord gjorde vi faktiskt en hel del för att trivas lite bättre. Men det var överhängande som gjorde att vi inte trivdes. Takläckage ända till undervåningen när det regnade kraftigt, svartmögel i badrummet, miljarder med flugor eftersom det finns både kor, hästar och gödselhögar på gården, flagande färg på huset, trasigt och fuktskadat både ytter- och innertak, vitvaror som gick sönder och vi fick inte nya av värden, gemensam trädgård med grannarna, där både främmande hundar, hästar och kor kunde vara ute och springa med jämna mellanrum. Ja, det fanns en hel del som gjorde att vi bara längtade därifrån.

 

Men som sagt, det var vårt hem i hela 3 (tillfälliga) år. Vi tittade på otaliga hus och tomter, budade på ytterligare tre i närheten och drömde oss bort till något vi skulle äga själva och få bestämma vilka djur som skulle springa på vår tomt, och om taket skulle lagas eller tvättmaskinen bytas ut. Självklart skulle det kosta, men det var det värt! Och vi har verkligen hamnat i ett hus med mycket som vi önskat. Men visst är det lite vemodigt när man låser sitt hem för sista gången, och lämnar nyckalarna till någon annan. Det är märkligt att någon flyttar in med glädje i ett hus vi mest kände sorg för sista tiden, men som man på något märkligt sätt känner på något sätt lite avundssjuka för när de flyttar in sina möbler, i mitt..? hem..

 

Det var trots allt tre år som, ibland, kunde fyllas med glädje. Den stora altanen och det stora vardagsrummet inbjöd till en hel del middagar och spelkvällar, bäddsoffan i tv-rummet rymde vänner på övernattning, den personliga väggmålningen som verkligen betydde mycket, den enorma förrådsbyggnaden och pysselrummet där vi kunde tillbringa många timmar vid snickarborden eller med alla loppisprylar. Eller de dubbla badrummen som var väldigt praktiskt att ha för två tidsoptimister, och det faktum att vi faktiskt hade varsin walk-in-closet och ett städskåp, vilket är mer än vi har nu.

 

Det stora vemodet rullar in. Ja, så har det nog varit alla gånger jag flyttat. För även om man inte direkt gråter när man flyttar mot något bättre för framtiden, så är det en del av sitt liv man på något vis lämnar bakom sig.